Som sagt. Det var en gång en gädda, en råtta och en hund.
Gäddan, som vi berättade om i förra inlägget, sattes i ett akvarium avdelat med en glasskiva och på andra sidan glaset var massa småfiskar. Gång på gång, på gång smällde gäddan in i glaset i tappra försök att jaga småfisk. Tillslut gav gäddan upp och sjönk till botten. Då plockade man bort glasskivan.
Råttan och hunden däremot hamnade inte i något akvarium. Nej de placerades istället i olika burar och där utsattes de för okontrollerbara och oförutsägbara elchocker i tassarna.
Det betyder alltså att vad än råttan och hunden försökte så kunde de varken undvika eller få stopp på elchockerna. De kunde heller inte förutspå när elchockerna skulle komma eller hur länge elchockerna skulle vara.
Någon dag senare sattes råttan och hunden i varsin ny bur. Den här gången var ett staket placerat i mitten av burarna. Staketen delade av burarna men var mycket låga och kunde enkelt hoppas över av råttor och hundar.
Återigen kom elchocker i golvet på råttans och hundens burar. Turligt nog var det bara på en sida i buren som elchockerna kom. Och staketet var som sagt lågt så det var ju bara för råttan och hunden att hoppa över och fly till tryggheten.
Men varken råttan eller hunden hoppade över. De försökte inte ens hoppa eller röra sig. De la sig istället apatiskt ner på burens golv och tog emot elchock efter elchock. Utan minsta försök att fly.
Så. Vad hände då med gäddan som nu var omringad av fisk i sitt akvarium?
Småfiskarna simmade runt gäddan. De nuddade nästan gäddan. Gäddan låg dock håglöst kvar på botten. Och där låg den, sorgligt nog, tills den svalt ihjäl. I ett överflöd av mat.
Varför blev det så här? Ville inte råttan undfly obehaget? Varför hoppade inte hunden undan? Hur kommer det sig att gäddan, råttan och hunden inte ens försökte? Ja det handlar Del 3 om, vår sista del.
