Maison vankade oroligt fram och tillbaks. Han gnällde och pep. Han gick fram till sin person, tittade upp och pep igen. Ägaren frågade ”vill du komma upp?” samtidigt som hon sträckte ner sina händer. Maison backade och gnällde, gick runt ett varv, pep, kom tillbaka och gnydde igen mot sin ägare.
Att ignorera problem-beteenden
Detta rastlösa, ändlösa gnyende. Vad var det som inte stod rätt till? Hur kunde vi hjälpa Maison med denna stress, detta rotlösa rantande och eviga gnyende. Är Maison frustrerad? Bortskämd? Har han lärt sig att pipande ger honom uppmärksamhet? Är det därför han piper? Om vi ignorerar Maison kommer han sluta då? För om han nu piper för att få uppmärksamhet och vi slutar ge honom det, då tar vi bort det som förstärker beteendet och ”släcker ut” beteendet (som det kallas) med resultatet att han slutar gny..?
Träning som skapar obehag och stress
”Utsläckning” är aversivt. Det är ett träningsprotokoll som orsakar hunden stress och obehag därför använder jag inte ”utsläckning”. Jag vill hellre hjälpa hunden kunna göra det vi vill och belöna/förstärka det. Visst, vi måste vara mycket medvetna om vad vi eventuellt gör som förstärker beteenden vi inte vill ha, men i modern, REKO hundträning fokuserar vi på att bygga de beteenden vi vill ha, istället för att försöka straffa bort det vi inte vill ha. Vi prioriterar så klart även hundens individuella behov av trygghet och ras-specifik aktivering.
3 ben. 2 kg. 1 väldigt stort hjärta
Har Maison ont kanske? När han var 4 månader gammal bröt han höger armbåge. Att det läkte dåligt insåg man långt senare då en ny skada på samma ben gjorde att man tvingades amputera Maisons högra framben helt och hållet. Han har haft fruktansvärt ont. Efter amputationen var det tillfällen då lilla Maison skrek högt rakt ut i smärta. Att vara knappt ett år och redan ha gått igenom så mycket. Lilla fina Maison. 3 ben. 2 kg. Och 1 väldigt stort hjärta.
Vad är skillnaden?
Men, varför gnyr Maison? Varför tar det honom så lång tid att bestämma sig för att komma upp till matte eller husse? Det ser ut som han vill upp, men ändå backar han. Gång på gång på gång. När han ska upp i soffan, upp i sängen, ner från sängen, upp i famnen osv. Samma sak när man försöker klappa honom. Han backar. Förutom när ägarna ligger i sängen. Ja, ligger man i sängen kan man klappa Maison utan problem. Utan att han gnyr och backar. Och han visar tydligt att han älskar beröringen han får. Vad är skillnaden?
På promenad kan Maison ibland signallera till sin person att han vill bli upplyft. Då är det ingen tveksamhet. Inga problem. Bara att lyfta upp. Vad är skillnaden?
Skillnaden är…
Skillnaden är valmöjlighet. Skillnaden är förutsägbarhet. Skillnaden är egenkontroll.
När en person ligger ner försöker den sällan lyfta en hund. Händer som kommer mot hund när person ligger ner signalerar därför ”noll risk för lyft” och ”garanterat gos”.
När hunden ber om att få komma upp ute på promenad är det hundens önskan. Klart och tydligt. Bara att plocka upp. Inga missuppfattningar från någon sida.
I de flesta andra situationer är det svårare för Maison att veta vad utsträckta händer kommer leda till. Bli klappad eller kopplad? Lyft eller lössläppt?
Tvetydighet
Det är alltför lätt att köra över små hundar, lyfta dom hit och dit. Tvetydigheten måste bort för att bygga trygghet. Vi måste etablera tydliga signaler! Och Maison måste få lära sig att det är hans val! Han kan och får säga både ja och nej tack!
Att skapa förståelse
Jag satt på en bänk i ladans sommarkök och Maison stod bredvid mig på golvet. Jag böjde mig lite ner, sa KLAPPA högt och tydligt, petade mjukt på Maisons hals och drog sen bort min hand, innan han hunnit ta ett steg. Han tittade frågande upp på mig. KLAPPA sa jag igen och strök sen mjukt med ett finger på hans lilla hals och tog återigen direkt bort handen. Han stod kvar. Jag upprepade det en gång till, väntade. Det var tyst. KLAPPA sa jag ytterligare en gång och dröjde mig då kvar lite längre på Maisons hals. Maison slöt sina ögon och stod still. Han sa inte ett pip. Jag tog bort handen. Maison gick bort till sin ägare. Han stod stilla och tyst. Ägaren sa KLAPPA och böjde sig sen ner och strök honom mjukt. Maison stod fortsatt tyst. Med slutna ögon tryckte han sig in mot mattes hand. Det kändes som allt stod stilla och där satt vi – jag och matte – tårögda inne i ladan och förundrades över detta lilla mirakel till hund.
Den här helgen har vi rensat och städat och förtydligat Maisons signaler och lärt honom att han får välja. Vill han bli klappad? Vill han bli upplyft? Vi har gett honom ännu mer valmöjlighet genom att arrangera miljön så att han faktiskt själv kan hoppa upp om han vill, med hjälp av pallar och platåer. Och vi har även en väska han kan välja att bli upplyft i om han föredrar.
Tystare och lugnare
Förändringen är markant. Maison är mycket tystare och lugnare.
Vi har även valt ut ett ord som kommer betyda ”nu har du tyvärr inget val”. Det ordet har vi inte använt ännu, men det står på vår lista, för dom flesta av oss hamnar förr eller senare i situationer där man måste göra något hunden inte vill. Om vi då tydligt signalerar just det så behöver inte djuret oroa sig över obehagliga överraskningar resten av tiden. Denna förutsägbarhet bygger en enorm trygghet.
Att ta egna beslut
Förutsägbarhet. Valmöjlighet. Egenkontroll. Att ta egna beslut och få styra så mycket som möjligt över sitt eget liv ökar individens livskvalitet. Trygghet/kontroll är ju en primär förstärkare, precis som mat och vatten.
HundStyrd Träning
Min ambition är alltid att så mycket som möjligt använda HundStyrd Träning där hunden styr över sin egen rehabiliterings-process med START och STOPP signaler.
Möjlighet att lära
Information om lediga tider och kurser hos Milene osv finns på www.milenewallin.shop.
